Upp tidigt och går med Sachi och shoppar en kaffe latte till mig innan vi går vidare till ett typiskt South Carolina frukostställe – Hominy grill. Jag äter någon konstig risrätt: shrimp sauteed w/ scallions, mushrooms & bacon over cheese grits! Konstigt men gott. Sen går över till Conor och kramar hejdå och sen kör vi genom Ghettot, jag har ju sett hur dom rika bor och vill nu även se hur de svarta, väldigt fattiga bor, och vilka kontraster, tyvärr är det väldigt mycket droger här så ett barn som växer upp här kommer med största sannolikhet att bli drogberoende. Vid ett torg ligger “Fredens Kyrka” och bara 2010 dog 14 personer här i gängrelaterade bråk. Vi kör vidare och kramas hejdå på flygplatsen, alla är så otroligt artiga och vänliga här, det är man inte van vid när man kommer från LA precis 🙂 Checkar in och vi flyger det otroligt lilla planet till Miami där jag går och äter på en kubansk restaurang och väntar på att flyga vidare. Vid 7.20 på kvällen går vi äntligen ombord och vid 8 ska vi precis ta fart då kaptenen säger ut i högtalarna: Det är något fel på en av våra motorer  och därför ska vi köra tillbaka till gaten och låta våra underhållskillar titta på det. Eh va? Och sen säger dom ingenting på en stund utan vi bara står där i en timme, till slut säger dom att dom har problem att hitta en gate som är öppen och efter ytterligare 30 min så kommer vi dit. Sen bara står vi där i över 1 timme tills dom säger att nu åker vi igen. Jaha och nu kommer vi inte att störta eller? Dom kunde väl ha sagt att dom glömt fylla på bensin eller vad som helst, bara inte att det är något fel på en av motorerna. 3,5 timmar senare är vi äntligen i luften och jag har en nära döden upplevelse. Om jag skulle gå och dö nu, vem vet hur jag vill bli begravd? Det är ju egentligen bara Javier som vet, men det är ju egentligen lika viktigt att min svenska familj vet, eftersom det är i Rydaholm jag vill bli begravd och absolut inte kremerad, usch! Vem ärver och har jag saker som jag vill att ingen annan ska se, många tankar i huvudet. Men det går bra fastän vi landar 4 timmar försent. Tom bussen till Playa del Carmen har slutat att gå så får ta Shuffle med en massa främmande människor och blir ju förstås avsläppt sist. Och när jag kommer dit vid 1.30 så står mamma Amparo och väntar på mig. Norman – 90 åringen ligger på soffan och sover, så söta dom är så väntat uppe på mig. Dom har köpt min favoritpizza till mig med spenat på som jag äter innan vi alla tre stupar i säng, oh vad det är mysigt att vara här, det fattas bara Javier…