Upp tidigt och jag och Linda blir skjutsade upp till Runyon Canyon och ska göra det amerikanska fenomenet, att ta bilen och köra 2 timmar till berget, springa upp och ner i 1 timma och sen köra hem igen. Javier släpper av oss och vi sätter igång, men jösses så mycket folk, och hundar till förbannelse, men vi går svåra biten ner och att folk inte dör här är förundrat, så himla brant ner, inga stängsel och alla trängs och brant och rullgrus, sanna mina ord, här kommer hända en olycka en dag. Står som förstenad, och kan inte röra mig, visst jag är höjdrädd, men det här är ju löjligt. Folk passerar både till höger och vänster men jag kan inte röra mig, och hjärtat bankar, SCARY … Står där i säkert 5 minuter, Linda har passerat långt framför mig och jag kan inte röra mig, vill bara vända och gå hemåt igen. Tänk om det kommer en jordbävning? När en 60 årig tant passerar mig till höger, så inser jag att det nog är bäst att röra på sig innan det blir pinsamt, kan hon, så kan väl jag! Kommer äntligen ner, får tom sätta mig på rumpan på ett ställe och hasa mig ner, hehe, jag är liksom inte ett med berget om vi säger så, men alla är jättesöta och säger åt mig att ta den tid jag behöver, hehe! När jag är nere mår jag bra och sen börjar den långa vandringen upp igen. Allt som allt tog det över 1 timme och nu är det då meningen att vi ska ringa Javier och be honom komma och hämta oss. Men växlar till svensk hiking och bestämmer mig för att gå den långa vägen hem. Mycket nerförsbacke och brant som tusan, samt så saknar vägen trottoar ibland så får gå mitt i trafiken. När vi har gått i 3 timmar totalt är jag trött och ringer Javier som kommer och hämtar oss och vi åker till kinan 88 och äter middag, gottigt. Önskar jag tyckte mindre om mat… Hem och myser och har ont i skinkorna.