Tycker min syster och bror har fått de finaste barnen i världen, men jag kan bli arg på dom ändå. Jag tycker inte om när det är stimmigt och stökigt och kanske så skällde jag till lite hårt på Oliver, men han är ju i den där åldern då man kan bli tokig på dom. Han lyssnar ju inte, spelar ingen roll vad man säger eller gör så hör han inte på det örat. Jag vet att när dom kom och hälsade på mig i Mexico så var det samma sak fast med Elviz, helt jäkla hopplös. Så med min enorma erfarenhet av barn så är inte mitt tålamod sådär jättestort. Men, och ett väldigt stort men, min syster däremot, hon bara rycker på axlarna och tycker att barn ska få vara barn, vilda och underbara och det gör ingenting att det blir lite levande, måste säga att jag beundrar henne otroligt. Hon bara fortsätter ge dom kärlek och fortsätter serva dom, begriper inte hur hon bär sig åt. Här då världens finaste Oliver som jag sårade när jag blev arg på honom, underbar.

Väl hemma i stugan så blir det mys, världens finaste Eztelle har hittat alldeles för stora gummistövlar, så söt så man kan äta upp henne.

Vi hinner även med en tur till mjukglasskiosken och här finns det blandströssel, jippi!

Ser en igelkott på vägen hem, det har jag inte sett på 20 år, underbart!