Tvättar pappas bil invändigt på morgonen, den kanske inte har tvättats sen han köpte den för ett år sedan vad vet jag, men tvättas behöver den. Pratar med faster Siv på morgonen och på eftermiddagen är jag uppe och fixar med tvätten. När jag kommer ner igen efter kanske max 30 minuter så säger mamma att någon har ringt efter mig men hon kommer inte ihåg vem, säger att hon tror att det kanske var Siv. Nä säger jag, Siv pratade vi med i morse. Jaha säger hon då var det kanske en tjejkompis. Var det Malin frågar jag och hon säger kanske men att hon inte vet säkert. Och jag svarar att då ringer dom väl igen då. Senare pratar jag med min syster som frågar om vi lämnar mamma ensam nu. Jag svarar att nej det gör vi inte, hurså? Och hon säger att hon ringde tidigare och pratat med mamma och efter en stund så frågar hon efter mig, och mamma svarar att det inte är någon hemma. Så summan av kardemumman är att min mamma inte kommer ihåg att hennes egen dotter ringde och dom pratade en stund och när jag kommer ner max 30 minuter senare så har hon inte knappt ett minne av det – måste säga att MS är en mycket skrämmande sjukdom. Skittrist! Men då vi alltid ser positivt på allting så kan jag säga att jag kan få en kram av min mamma när helst jag är hemma och hur många jag vill ha, och det är värt hur mycket som helst. På eftermiddagen åker jag in till Nina och umgås med familjen Gustafsson, och skit vad mysiga dom är. Proppar mig full med mat, hemlagade biffar och en fantastisk sås, mums. Och till efterrätt blir det te, massvis av lösgodis och kokosbollar, helt fantastisk kväll. Visst är dom fina: